Vad är det jag är ute efter, frågar jag mig om och om igen. Svaret på den frågan tycks utebli. Efter tjugotre år av att inte ha någon given plats i tillvaron är det svårt att hålla tomheten på armlängds avstånd. Det tycks mig nästan som om livet bestod av korta ögonblick utan något som helst sammanhang. Helt plötsligt rycker hjärnan till och uppfattar sig själv i ett av dessa ögonblick och upptäcker att kroppen gått på autopilot ett tag. Kanske är det en reaktion på förhöjt blodsocker, jag vet inte. Det är till och med svårt att skriva en text på några få rader utan att orden gör uppror mot varandra och gör vad de kan för att inte låtsas om något släktskap med varandra.
Jag kan förstå om en person med någon typ av hjärnskada upplever tillvaron på det här sättet, men vad jag kan minnas har jag aldrig slagit mig tillräckligt hårt i huvudet eller druckit tillräckligt mycket rengöringsmedel för att detta ska kunna vara en godtagbar ursäkt. Jag får intala mig att det helt enkelt inte finns något värt särskilt mycket uppmärksamhet ändå, så är skadan tillsynes inte lika stor.