Imorgon flyttar jag. Först Öland sen ut i skogen. Jag pendlar mellan förväntan och rädsla. Jag vet inte vad som kommer att hända. Det är nog ett test, ett experiment med ensamhet. Kanske försöker jag försonas med min egen isolering. Det framstår klarare och klarare för mig att för att kunna uppleva medkänsla med andra människor måste man först uppleva medkänsla med sig själv, med sin egen avgränsadhet. Att förstå vad jag kan och inte kan göra ger mig möjligheten att hitta sprickor i muren, luckor där meddelanden kan skickas och tas emot.
Jag tror att det här är en typ av princip, som jag kommer att leva efter eller kasta bort beroende på om jag klarar testet eller inte. Förhoppningsvis blir det lättare att leva med andra människor när jag är mer beroende av dem. I staden är vi beroende av varandra på ett väldigt svårgripligt sätt, på ett andligt plan men sällan på ett fysiskt. Kanske måste beroendet vara mer genomgripande för att relationen också ska kunna vara det. Kanske inser vi först då vad det innebär att vara bland människor, att själv vara människa. Jag vill tro det.