Skapandet av den bittre mannen är en långsam malande process. Det är en slags uppvisning i rädsla, feghet - i att komma ur relationer med mindre än vad man hade när man inledde dem. Den framgångsrike konstnären måste vara hårt pressad av sina egna illusioner för att kunna fånga omgivningens uppmärksamhet. Det är en hägring på det viset att när man väl befinner sig i den situationen så framstår den inte alls längre som lika tilltalande. På avstånd lockar vissa människor genom sin egen kuriositet, vad vi inte ser är deras ensamhet, deras oförmåga att spränga den egna kroppens väggar, den klaustrofibiska upplevelsen av att vara avskuren från omvärlden genom en osynlig hinna som förvränger ord och tonlägen till något oförståbart.

Jag gör bort mig hela tiden, klarar inte av att hantera mina känslor för samtiden. Häromdagen började jag skrika en massa elak smörja åt E när vi var ute och hade råkat hamnat på någon klubb. Jag har inte möjlighet att förolämpa hela världen så jag projicerar mina känslor på henne, gör henne till en representant för allt jag inte vill vara en del av. Det obehagliga är att just då kändes det verkligen som att jag hade en anledning att vara arg. Hade jag haft penna och papper hade jag kunnat skriva ner mitt resonemang och visa det för mig själv dagen efter, så kändes det. Men så var det självklart inte, jag var bara arg och främmande för världen. Jag har börjat bli en expert på att göra mig omöjligt för mina vänner, jag skjuter bort dem samtidigt som jag hela tiden försöker dra dem tillbaka till mig. Det är som om jag hela tiden stod och glämtade på en dörr till någon oundviklig framtid, och varje gång jag såg tillräckligt mycket av vad som fanns bakom dörren förstod jag att det var något fruktansvärt och försökte hålla den stängd.