Jag har en känsla av att samhället vi alla lever i (vi kan kalla det den moderna kapitalismen, men det saknar egentligen betydelse vad det har för namn) står i fundamental motstättning till existensens mest grundläggande förutsättningar. Vårt ekonomiska system bygger på att det hela tiden finns mer att ta av; en enorm tillgång till substans; ämnen att uttömma, medan själva existensen på så många sätt är intet. Döden är det tydligaste tecken på denna tomhet vi kan önska oss - vi lever och sen dör vi, upplöses, försvinner ur världen. Ändå vägrar vi i vår rädsla och fåfänga att acceptera dessa förutsättningar och bygger upp ett samhälle som svarar mot en helt annan typ av existens än den vi har tillgång till. Vårt samhälle är byggt för gudar som lever för evigt, för varelser som är kapabla att pressa gasen i botten utan att köra av vägen, det är inte konstigt att vi inte förmår tygla det. Vi skriver tusen böcker utan att få en enda sak sagd, eftersom det inte finns något att säga. Ändå envisas vi. Vi bygger upp enorma bibliotek och akademier som för eventuella genuina gudar måste framstå som tragikomiska rop på hjälp, eller kanske skrik av hopplöshet. Hela tiden blundar vi för döden, vägrar acceptera existensens villkor, och på så vis avsäger vi oss möjligheten att fullt ut uppskatta livet.
Till och med den här bloggen är ett bevis på detta. Det bygger på att det hela tiden ska finnas mer att säga, att det är bra att hela tiden uttrycka mer och mer. Men vad finns det egentligen att tala om som är så outtömligt att det tål sådan kontinuerlig uppmärksamhet? Inte är det livet i alla fall.

Jag vill inte att det här ska missförstås för cynism, utan tvärt om som ett försök till livsbejakande. Men det är svår att inte låta som en sjuk människa när man talar om en sjuk värld.