Jag ägnar mycket av min tid åt att tänka på konsekvenser av handlingar utan att utföra dem. Min pessimism skapar en sur känsla i magen, tankarna på magsåret är inte långt borta. Jag antar att det kommer att börja göra ont om några år om jag inte lyckas slappna av. Och jag vet ärligt talat inte om det är möjligt. Äpplet faller som det heter sällan långt från trädet, och om det är något vi har gott om i min familj så är det nervositet.
Ensamma människor finns över allt. Utan att se dem vet vi att de finns där, vi gör vad vi kan för att undvika dem. Ensamhet är ett tillstånd där människan bara kan ta, eller snarare få, men aldrig ge. För att kunna ge bort något måste man till att börja med ha det. Har man det inte hamnar man utanför, blir osynlig, främmande och hotfull. En ensam människa tär på vårt samvete, men bara dårar litar på en sån känsla. I filmer är det annorlunda. I filmer har den ensamme människan alltid en hemlighet, något som den inte får tillfälle att visa. I verkligheten är den ensamme ett socialt monster, ett välgörenhetsprojekt dömt att vandra längs städernas gator för att dölja sin situation för sig själva i togens vimmel.
Jag tänker mycket på den här ensamheten, hur tom den måste kännas, hur lätt det är att hamna där. Allt som krävs är lite stolthet och oviljan att sälja den. Jag vill bort från staden, livet här gör människan cynisk, delar in livet i enheter som aldrig möts. Men jag vet inte om jag vågar. När man har väldigt lite att förlora framstår det lilla som väldigt viktigt att hålla fast vid. Av rädsla kanske, eller av dumhet.