Finns det en möjlighet att lita på en annan människa när man inte har någon tydlig upplevelse av sig själv? Tillit framstår för mig som något som endast kan uppstå genom någon form av säkerhet över jaget, en känsla för den egna tillvaron. Saknar man en sådan känsla står man kanske ensam, inte bara i förhållande till andra människor, utan också till sig själv. Att veta något, ett enda givet förhållande hos sig själv, det är en säkerhet. Men när jaget inte upplevs som något tydligt, som något klart eller ens delvis klart definierat, då saknar människan den lilla bit mark som krävs för att hålla balansen i förhållande till andra. Om man inte själv är någonting alls, hur kan då andra vara det?
Livet är så mycket mindre än vad vi försöker presentera det som. Vi kräver att det ska vara en kavalkad, en gränslös outforskad rymd. I själva verket är livet så litet att de kikare vi skapat för att skåda långt bortom horisonten inte förmår upptäcka det. Existensen är en obetydlig känsla, knapast något värt att bygga upp en ekonomi kring, eller ens något värt att tala om. men att uppleva det (detta tror eller hoppas jag åtminstone) är något osägbart fantastiskt.