är det det liv du lever du inte tycker om, eller tycker du inte om livet i sig? När skrattade du åt dig själv senast? Jag har tröttnat på sättet jag tänker på. Jag försöker vända uppochner på allt, få det vidirga att framstå som det vackraste, det godaste som det mest vulgära. Det är kanske så att jag har en poäng då och då, men de poängerna är inte alls värda att hela tiden leva i ett intellektuellt och mentalt kramptillstånd. Jag funderar på varför konsten har kommit att handla så mycket om språk, om metafysik. Jag tycker det är idiotiskt. Kanske var det pompöst att över huvud taget börja använda ett begrepp som konst, men för den sakens skulle behöver vi väl inte skämmas för att vi målar?