Monstret och det normala

Vad för slags människa är det här egentligen? Enligt tidningsrubrikerna är han ett monster, och kanske är det också en passande beskrivning av en människa vi inte kan utdefiniera som psykiskt sjuk, men som ändå utför det sjuka. Vår förundran för honom grundar sig nog delvis i just det att han inte kan uteslutas ur den mänskliga gemenskapen utan att ta till metaforer hämtade ur en sagobok. Det finns helt enkelt inget sätt att komma undan Josef Fritzl, han är tveklöst en av oss - han representerar fantasier som upprör oss därför att vi själva bär dem inom oss. Att hävda att vår upprördhet inför berättelserna om vad som pågått i hans källare är sprungen ur medkänsla är så fullständigt ignorant att det bara är människodjuret som är kapabelt att fabulera ihop det. Nej, vi upprörs därför att han tvingar oss att vända oss mot oss själva, att se en del av oss själva som vi desperat försöker civilisera bort, förtränga.

Dessutom vet vi nog på något sätt att vi måste skrika. Vi måste vända bort ansiktet från det onda för att det ska kunna skänka oss vår normalitet. Genom att trycka upp det extremaste mörkret på våra löpsedlar; genom att vältra oss i det vulgärt motbjudande, undgår inte ens ordinära pedofiler att få sin beskärda delen av den kaka som heter normalitet, och som vi kämpar så hårt för nu för tiden. Genom denna gåva blir Fritlz inte bara Monstret, utan också en karikatyr av Jesus. Visserligen en dåligt utförd sådan, men den har ändå viss likhet och därför fyller den sin funktion. Vi korsfäster för att själva bli befriade, för att själva undkomma andras blickar.

För min egen del är jag mest intresserad av varför jag själv inte blir upprörd över något utan bara fascinerad. Som vanligt kan jag inte bestämma mig för om jag är skarp eller missbildad. Jag antar att det är två sidor av samma mynt. Det enda jag vet ganska säkert är att jag inte har särskilt stor tillgång till normaliteten, därför försöker jag emd det här inlägget ytterligare avsvära mig den, för att minska mitt behov.

Egentligen hade jag inte tänkt skriva något av det här. Egentligen tycker jag att det är fullkomligt banalt, alltihop. Men nu skriver jag av frustration över att ingen annan verkar se det jag ser i den här berättelsen. Människors dumhet når ständigt nya (men föga oanade) höjder.