lördag

Känslan av ensamhet tas till en hel annan nivå under lördagkvällar, när valet står mellan att ge sig ut i det tomma berusade och desperata lotteri som är europeiskt uteliv, eller att stanna hemma och vara ensam på ett kanske mer utelämnat men åtminstone ärligt sätt. Själv sitter jag oftast hemma. Egentligen har jag inget problem med att vara själv hemma, men det är paralyserande att tänka på det som en kontrast till något sugande och ihåligt som kommit att bli vårt enda "lediga" sätt att umgås. Det är omöjligt att inte känna att livet har lyckats lura sig självt, blivit rånat in på bara mässingen och upptäckt att kejsarens kläder uppbars av kejsarens kropp. Kramar man något hårt för att hålla kvar det får man inte sällan kramp i handen och måste släppa. Det rinner mellan fingrarna som sand.

Vi vägrar vara naturliga levande varelser under sex av veckans sju dagar. Trycket innifrån att släppa taget blir så hårt att det måste slå sig fritt på ett aggressivt sätt, ta över oss och förvandla oss till demoner. Så förblir vi ensamma, oförmögna att umgås ens med oss själva.