Går det att skapa mening i en serie toner som omges av oändlig tysthet? Spelar antalet möjliga toner någon roll för oss när vi svarar på den frågan? Bilden av människan som individ har framkallat en ofrånkomlig upplevelse av absurditet i tillvaron. I vår strävan efter största möjliga frihet har vi klippt av banden mot omvärlden, omformulerat vårt språk så att det är inkapabelt att tänka om världen utan det egna subjektet. Visst är gemenskapen bortom jaget i slutändan kanske alltid en illusion, oavsett vilken tid vi lever i eller vilket språk vi talar, men den går i alla fall att inbilla sig. Vi trodde att vi skulle bli lyckliga när vi skar av banden mot historien och kollektivet, att vi skulle få större makt över tillvaron om vi kartlade de sociala faktorer som betvingar jaget, men jag tror att experimentet har exploderat i våra händer. Det vi är lämnade med är ett språk och ett samhälle som tillåter ett oändligt antal meningsuttryck, det är fritt för varen att välja sin bibel och sina reliker. Men jag tror att det börjar gå upp för oss att det är omöjligt att skapa mening i ensamhet, att friheten vi vann inte var värd villfarelserna (kan man tala om dem på något annat sätt?) vi gav upp för den.
Kanske visste vi inte att när vi valde att bli individer så gav vi upp alla grunder för meningsskapande bortom det rent sinnliga. Idag vandrar vi runt på jorden som kukar och fittor på ben (i en värld där "sex is everywhere, except in sex") och letar förgäves efter nya typer av stimulans. Människan är dum, men som tur är går det ibland att skratta åt att tomhet kan ta sig så många olika uttryck och dessutom ta sig själv på största allvar.