lördag

Känslan av ensamhet tas till en hel annan nivå under lördagkvällar, när valet står mellan att ge sig ut i det tomma berusade och desperata lotteri som är europeiskt uteliv, eller att stanna hemma och vara ensam på ett kanske mer utelämnat men åtminstone ärligt sätt. Själv sitter jag oftast hemma. Egentligen har jag inget problem med att vara själv hemma, men det är paralyserande att tänka på det som en kontrast till något sugande och ihåligt som kommit att bli vårt enda "lediga" sätt att umgås. Det är omöjligt att inte känna att livet har lyckats lura sig självt, blivit rånat in på bara mässingen och upptäckt att kejsarens kläder uppbars av kejsarens kropp. Kramar man något hårt för att hålla kvar det får man inte sällan kramp i handen och måste släppa. Det rinner mellan fingrarna som sand.

Vi vägrar vara naturliga levande varelser under sex av veckans sju dagar. Trycket innifrån att släppa taget blir så hårt att det måste slå sig fritt på ett aggressivt sätt, ta över oss och förvandla oss till demoner. Så förblir vi ensamma, oförmögna att umgås ens med oss själva.

viritualitet

Är det jag som är cynisk, eller håller vi på att förlora vår känsla för att existera. Håller vårt språk på att göra oss blinda för det flyktiga, för skiftningar och nyanser. Jag tror att vi har delat sönder vardagen. Allt tillåts inte längre att mötas på en och samma plats, i samma andetag. Det som flyter mellan orden, det som inte kan sägas, det försvinner, trollas bort i civilisationen. Vi har inte ens tillgång till rummet, bara till en karta över det och ett flödeschema. Allemansrätten är en relik i en verklighet som är övermålad med sin egen skugga.

Går det att skapa mening i en serie toner som omges av oändlig tysthet? Spelar antalet möjliga toner någon roll för oss när vi svarar på den frågan? Bilden av människan som individ har framkallat en ofrånkomlig upplevelse av absurditet i tillvaron. I vår strävan efter största möjliga frihet har vi klippt av banden mot omvärlden, omformulerat vårt språk så att det är inkapabelt att tänka om världen utan det egna subjektet. Visst är gemenskapen bortom jaget i slutändan kanske alltid en illusion, oavsett vilken tid vi lever i eller vilket språk vi talar, men den går i alla fall att inbilla sig. Vi trodde att vi skulle bli lyckliga när vi skar av banden mot historien och kollektivet, att vi skulle få större makt över tillvaron om vi kartlade de sociala faktorer som betvingar jaget, men jag tror att experimentet har exploderat i våra händer. Det vi är lämnade med är ett språk och ett samhälle som tillåter ett oändligt antal meningsuttryck, det är fritt för varen att välja sin bibel och sina reliker. Men jag tror att det börjar gå upp för oss att det är omöjligt att skapa mening i ensamhet, att friheten vi vann inte var värd villfarelserna (kan man tala om dem på något annat sätt?) vi gav upp för den.
Kanske visste vi inte att när vi valde att bli individer så gav vi upp alla grunder för meningsskapande bortom det rent sinnliga. Idag vandrar vi runt på jorden som kukar och fittor på ben (i en värld där "sex is everywhere, except in sex") och letar förgäves efter nya typer av stimulans. Människan är dum, men som tur är går det ibland att skratta åt att tomhet kan ta sig så många olika uttryck och dessutom ta sig själv på största allvar.

är det det liv du lever du inte tycker om, eller tycker du inte om livet i sig? När skrattade du åt dig själv senast? Jag har tröttnat på sättet jag tänker på. Jag försöker vända uppochner på allt, få det vidirga att framstå som det vackraste, det godaste som det mest vulgära. Det är kanske så att jag har en poäng då och då, men de poängerna är inte alls värda att hela tiden leva i ett intellektuellt och mentalt kramptillstånd. Jag funderar på varför konsten har kommit att handla så mycket om språk, om metafysik. Jag tycker det är idiotiskt. Kanske var det pompöst att över huvud taget börja använda ett begrepp som konst, men för den sakens skulle behöver vi väl inte skämmas för att vi målar?

Monstret och det normala

Vad för slags människa är det här egentligen? Enligt tidningsrubrikerna är han ett monster, och kanske är det också en passande beskrivning av en människa vi inte kan utdefiniera som psykiskt sjuk, men som ändå utför det sjuka. Vår förundran för honom grundar sig nog delvis i just det att han inte kan uteslutas ur den mänskliga gemenskapen utan att ta till metaforer hämtade ur en sagobok. Det finns helt enkelt inget sätt att komma undan Josef Fritzl, han är tveklöst en av oss - han representerar fantasier som upprör oss därför att vi själva bär dem inom oss. Att hävda att vår upprördhet inför berättelserna om vad som pågått i hans källare är sprungen ur medkänsla är så fullständigt ignorant att det bara är människodjuret som är kapabelt att fabulera ihop det. Nej, vi upprörs därför att han tvingar oss att vända oss mot oss själva, att se en del av oss själva som vi desperat försöker civilisera bort, förtränga.

Dessutom vet vi nog på något sätt att vi måste skrika. Vi måste vända bort ansiktet från det onda för att det ska kunna skänka oss vår normalitet. Genom att trycka upp det extremaste mörkret på våra löpsedlar; genom att vältra oss i det vulgärt motbjudande, undgår inte ens ordinära pedofiler att få sin beskärda delen av den kaka som heter normalitet, och som vi kämpar så hårt för nu för tiden. Genom denna gåva blir Fritlz inte bara Monstret, utan också en karikatyr av Jesus. Visserligen en dåligt utförd sådan, men den har ändå viss likhet och därför fyller den sin funktion. Vi korsfäster för att själva bli befriade, för att själva undkomma andras blickar.

För min egen del är jag mest intresserad av varför jag själv inte blir upprörd över något utan bara fascinerad. Som vanligt kan jag inte bestämma mig för om jag är skarp eller missbildad. Jag antar att det är två sidor av samma mynt. Det enda jag vet ganska säkert är att jag inte har särskilt stor tillgång till normaliteten, därför försöker jag emd det här inlägget ytterligare avsvära mig den, för att minska mitt behov.

Egentligen hade jag inte tänkt skriva något av det här. Egentligen tycker jag att det är fullkomligt banalt, alltihop. Men nu skriver jag av frustration över att ingen annan verkar se det jag ser i den här berättelsen. Människors dumhet når ständigt nya (men föga oanade) höjder.