Våld är ett väldigt intressant ämne. Faktiskt, ett av få. Av någon anledning har vi utvecklat en sån enorm fobi för fysisk kamp att vi knappt kan acceptera den när vi isolerar själva våldet, tar den ut sitt sociala sammanhang och kallar det sport. Inte ens om ett slagsmål sker på ett avgränsat område mellan två frivilliga deltagare, och dessutom under läkares kontroll. Man börjar prata om hur det är kostsamt för samhället och sjukvården att tillåta vissa kampsporter, men det är svårt att skyla med att det inte döljer sig något annat än rädsla bakom protesterna. Trots det lever vi i ett kapitalistiskt samhälle som är helt och hållet beroende av våld, rentav uppbyggt kring det. Systemet skulle haverera om våld inte fanns närvarande i varje möte mellan människor, i blickar, i gester. Varje uttryck för makt understöds i grund och botten alltid av fysisk överhet. Vore det inte för ett outtalat hot om våld skulle Guccis glasögonbågar av någon till synes ofattbar anledning aldrig kunna kosta tjugo gånger mer än de som finns att köpa på COOP. Detta är det socialiserade våldet. Vi inbillar oss att samhället har ersatt våldet, medan det i själva verket bara har gett det fler uttrycksmöjligheter; vi har så att säga symboliserat våldet och gjort det möjligt för oss att använda det på omvägar. Och det kan väl vara bra på sitt sätt, antar jag. Men det förvånar mig hur vi i vanlig ordning är fullständigt omedvetna om våra förutsättningar. Dessutom har vår ignorans och vår rädsla för vårt beroende av våldet blivit så pass stor att vi idag förutsätter att en människa kan utstå otroliga psykiska och sociala påfrestningar, men en smäll på käften, det ska ingen behöva uppleva.
Jag är inte säker på varför jag skriver det här. Antagligen framstår jag som förläst Karl-Alfred. Men det är svårt för mig att inte se det närvarande våldet i många situationer och förvånas lite över hur förbluffade många blir när det avslöjas. Vi behöver kunna hota med våld på mer och mer sublima sätt, eftersom dess "egentliga" former är tabu. Äh...