Vad innebär det egentligen att vara lycklig, och varför är det ett så centralt inslag när vi redogör för motiv? Av någon anledning tror jag inte riktigt på allt prat om att vara lycklig, men jag kan inte formulera problemet. Det känns som ett väldigt tomt begrepp. Så som det används idag skulle det lika gänra kunna ersättas med "bra". Jag gör saker därför att de är bra, livet går ut på att leva bra, osv. Det känns som fraser helt befriade från mening, och som en indikation på den enorma brist på förtroende vi har för oss själva och våra erfarenheter. Det är sällan man hör någon uppge något annat självändamål än lycka nu för tiden, men jag tror att det var vanligare förr att människor levde efter principer som rättfärdighet eller gudsfruktan eller ärlighet eller något annat mer specifikt än lyckoprincipen. Jag tror att de flesta skulle säga att dessa mer uppriktiga principer är falska och att de egentligen är medel och inte mål. Medel för att uppnå lycka. Men det säger nog mer om oss, som inte kan se något annat i dessa principer än falskhet. Har en olycklig människa nödvändigtvis misslyckats med livet? En religiös människa svarar givetvis nej på den frågan, men måste en ateist eller skeptiker nödvändigtvis svara ja? Även en olycklig människa lever och erfar livet, trots sitt lidande. Jag tror inte att det nödvändigtvis är något negativt i att vara olycklig, även om det är svårt att förstå i en värld där ordet lycka tömts på innehåll och blivit den enda möjliga moraliska hänvisaren. Kanske är detta ett välfärdsproblem, något vi är hänvisade åt i en tillvaro utan andra påtagliga faror än oss själva och någon enstaka 42-åring. Att säga att vi borde tänka mer på döden är kanske en klycha, men jag tror att vi borde tänka mer på de saker som leder fram till döden. Mänskligheten blomstrar som allra mest under pressade förhållanden, den har jag inga tvivel om. Jag tror det var Sartre som sa att det franska folket aldrig har varit friare än under den tyska ockupationen. Det är ett citat som etsat sig fast i mitt minne på något vis, och jag tror inte det är helt utan anledning.

Jag ser nu att jag har använt mig av "lida" som den aktiva formen av "vara olycklig". jag tror att det är ett olyckligt språkbruk. Är det verkligen lidande att vara olycklig? Är olycklig verkligen motsatsen till lycklig elelr är det bara brist på lycka? Om lycklig är skalans plus-sida, är då olycklig skalans minus-sida eller dess nollpunkt?