Ofta skapar jag bara något för själva processens skull. Åtminstone intalar jag mig själv att det är så. Att jag inte har något att säga, och att jag därför är hänvisad till att hålla mina verktyg välsmorda tills det osannolika inträffar att jag faktiskt upptäcker något att förmedla. När det gäller mitt målande handlar det oftast om porträtt. Det krävs inte mer än en vanlig dumskalle att välja det, samtidigt är det svårt att utföra och därför är det perfekt för upprätthållandet av den konstnärliga konditionen. Men det är inte bara det som är lockande med ansikten. De är även mystiska på något vis. Mystiska till och med i en värld som kämpar deperat för att tömma sig på all form av ovetenskapligt, onyktert dunkel. Kanske ger de uttryck för något som språket inte är kapabelt att hantera, eller åtminstone något som vi försöker bannlysa ur vår medvetna tillvaro. Kanske är det inte bara det talade och skrivna språket som saknar kapacitet att uttrycka vissa mänskliga nyanser, kanske kan vi inte medvetet uttrycka dem över huvud taget; varken med dikter, målningar eller musik. Kanske kan vi bara uttrycka vissa saker indirekt i handlingar som inte alls är menade att vara poetiska. Ansiktet kanske är den enda utposten för vissa känslor utspel, de visar sig i en nervryckning i ögonbrynet eller i den högra mungipan när vi sitter på spårvagnen på väg hem från jobbet. Hur som helst har jag inga aspirationer till att fånga något av detta i mina porträtt, annat än möjligen av ren slump. Men sen målar jag också rätt slumpmässigt.