När jag börjar skriva så sker det nästan alltid på impuls. På något sätt fångar jag en stämning. Allt faller in i samma oktav, förefaller harmoniskt. Ofta dyker det upp en enda mening i mitt huvud. En enda, inget mer. När jag har skrivit ner den meningen låter jag den vara ett slags tema för det som följer. Men resten av texten är nästan alltid onödig, ett bihang som bara finns där som ett estetiskt bekräftande av textens existens.
Hur som helst så har jag en sån där mening i huvudet nu. Here goes.
Jag känner mig ofta väldigt ytlig. Så, nu är det sagt. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer riktigt. Jag vet inte varför jag känner mig ytlig. Jag kan inte måla upp grunddragen för mitt livs struktur, jag har ingen nollpunkt att förhålla mig till. En känsla dyker upp, förefaller självklar och metafysiskt sund, varpå den försvinner och efterlämnar ett slags susande. Ett tomt hål. Men jag tror att jag lever för de där små korta stunderna av känslomässig insikt. De minuter innan känslan av visshet försvinner bland ord och formuleringar. Det spelar ingen roll vad för slags känsla det är egentligen, men oftast handlar det om någon typ av objektslös sorg, eller skrattretande absurditet. Jag älskar båda. Den ena får mig att gråta, den andra att skratta, men jag tror att de är en och samma i väldigt sstor utsträckning. Tragik och komik är väl två sidor av samma mynt, det var det någon gammal grek som sa.