Jag läser om Rational Choice-teorin, och jag får plötsligt en känsla av innebörden i det gamla ordspråket om att "åt den svåraste fiende ska gillras den allra enklaste fälla" (om det nu finns ett sånt ordspråk eller om jag bara hittar på kan vi låta vara osagt). Är det nämligen inte detta som snärjt hela den västerländska civilisationen - den etik vi lämnat kvar åt oss själva i det så kallade postmoderna tillståndet - samtidigt som det är det dummaste en människa (eller ska jag skriva filosof kanske) någonsin kunnat formulera? Vi verkar ha förlorat oss så fullständigt i vår akademiska och vetenskapliga korrekthet att vi förlorat känslan för livet självt. Det är nämligen så att livet gömmer sig så fort vi plockar fram linjalen och ska mäta det. Det försvinner likt ingen annan magins mästare så snabbt att vi aldrig ens märkte att det fanns något där. Kvar lämnas vi, förbryllade. "Är detta allt" frågar vi oss, med rynkade ögonbryn, inför den tomhet som uppstått i vår iver att mäta och beräkna allt så som man beräknar kostanden av ett kilo ost eller en ny bil. Det slår oss aldrig att ekonomisk metod (som är kärnan i det vetenskapliga tänkesättet, vetenskapen har alltid lydigt under ekonomin och lånat sitt språk från den därför att det är enkelt) inte kan avslöja allt, att det finns delar av livet som är ogripbara för språket (åtminstone den här typen av språk). Vi lär till och med våra barn att vara rationella och etiska (!!) varelser för att på så vis vara riktigt på den säkra sidan om att vi i framtiden kommer att kunna avgöra Mona Lisas värde genom att lägga tavlan (eller kanske både tavlan OCH ramen, om detta kommer vise män tvista) på en elektronisk våg.
Jag tänker på den konflikt som uppstod mellan Wittgenstein och positivisterna i Wien. Positivisterna hyllade Wittgenstein för att han dragit en gräns för språkets möjligheter och på så vis utplånat grunden för all mystik och metafysik. Men de såg inte att det trots allt fanns något på den andra sidan av den gränsen. Eller så såg de det, men blev aldrig lockade av det på grund av sin egen vetenskapliga korruption.

Vi verkar ha glömt bort metaforens funktioner. Det talades härromdagen (under föreläsning givetvis) om hur familjen inte längre kan kallas blott och bart för "familj", utan att den korrekta abstrakta termen är "organisation" eller möjligen "instutition". Vi verkar över huvud taget oförmögna att inse att detta i grund och botten aldrig kan vara något annat än metaforer, en form av övertagning av abstrakta termer på grund av vissa teoretiska likheter. Än värre kan vi heller inte se hur detta liknande av familjen vid en "organisation" inte bara beskriver, utan även förändrar familjen, drar den ut i ljuset och förintar dess känsligare nyanser.
Hur ska jag förklara detta. Föreställ er hur någon sociolog eller liknande för hundra år sedan gjorde en empirisk undersökning av vad en organisation är. Han gick självklart tillväga så att han undersökte de rörelser i samhället som var uppenbara organisationer, partier, företag, föreningar etc. Dessa rationaliserade han ner enligt konstens alla regler, tills enbart någon slags idealstruktur återstod. 50 år senare gör en annan sociolog en likadan undersökning av familjer. Familjen rationaliseras och kvar återstår bara några få grundläggande inslag som denne forskare anser vara familjens grundstruktur. Plötsligt liknar den förra och den senare forskarens resultat varandra på ett slående sätt, varpå det förefaller självklart att slå fast att även familjen är en organisation (varför organisationerna istället inte kom att kallas för familjer kanske är en fråga för någon hängiven feminist att finna bekräftelse i). Självklart räknar vi inte med att ord som "familj" och "organisation" har andra funktioner i språket än dessa strika vetenskapliga rationaliserade versioner, och blundar för de konnotationer de har i vardagsspråket. På så vis kommer faktiskt familjen att bli en organisation i allt högre utsträckning, även i vardaglig mening. Inslag ur tidigare nämda partier, företag och föreningar förs på så över till familjebegreppet, utan att vi ens märkt det - vi har ju bara försökt tydliggöra en strukturell likhet, inte förändra människors vardagliga verklighet. Och på så vis har en simpel metafor plötsligt stelnat och slutat vara enbart en liknelse.
Det stör mig oerhört att ingen verkar vilja inse att det inte finns något så enkelt som ren deskriptiv verksamhet i samhällsvetenskapen. När vi själva är representanter för den verklighet vi försöker beskriva kan ett "är" aldrig vara utan ett dunkelt "bör".