Jag får för mig att jag håller på att gå sönder. Luften verkar ofta ha högre densitet än kroppen. Huden är torr och lossnar i vinden. Ryggen värker, hjärnan går på tomgång. Jag ser mig hela tiden omkring efter tecken som jag kan tolka och hålla fast vid, men det enda jag ser är blickar som jag inte känner igen mig i. När man är dålig på att läsa människor är det lätt att känna sig hotad. Som en inkräktare i en främmande kultur.
Jag drömmer om att långsamt sjunka ner i varmt vatten, att kunna andas under ytan på ett enormt salt hav. Leva tyngdlöst och långsamt omsluten av värme. Långt från trafik och människor och tinnitustjut. Att slutligen lösas upp och se klumpen i magen flyta upp mot ytan som ett klot av trä. Höra den flyga upp i luften som en gammal kista som lossnat från ett sjunket fartyg. Och slutligen landa på vågorna och driva iväg.

På sätt och vis trampar vi alla vatten. Då och då driver en trasig flotte förbi och människor trycker ner varandra under ytan. Man trampar på varandras ryggar, sliter tag i grannens hår, bänder loss någons fingrar och bryter dem vid handen. Några lyckliga få lyckas ta sig upp på flotten utan att bli nedsparkade i vattnet. Man hurrar, kramar om varandra och gratulerar. Efter några minuter har flotten helt gått sönder av människornas slit och drar med sig sina passagerar till havets botten. Överallt är det natt, inga strålkastare lovar om räddning.