Fan, jag kan inte skriva en rad utan att krångla till det. Jag är fast i formuleringarna, får inget flyt. Jag försöker skriva om att jag vill resa, men jag trycker in för mycket i texten. Varför måste det bli så jävla bra hela tiden, det flörstår jag inte. Det är ju inte direkt så att jag lägger jättestort värde i den här bloggen ändå. Men jag kan tydligen inte låta bli att försöka briljera, och när jag gör det, då får jag trycka oftare på den tangenten som raderar text än på någon annan.
Nå, nu ska jag ändå försöka att låta bli. Jag vill resa. Jag vet inte vart, men jag vill ut, iväg. Jag vill leva under andra villkor än vad jag gör nu, eftersom jag tror att villkoren gör människan. Vi, eller i alla fall jag, kommer aldrig att känna riktig kärlek om vi inte känner till de livsvillkor som skapat behovet av den. Vi måste behöva varandra för att verkligen förstå vårt behov av varandras sällskap, det är jag övertygad om. Kanske är det därför människor som kommer från Bosnien och andra krigshärjade länder verkar ha en sån fin gemenskap med varandra. De vet varför det är viktigt att ha vänner när det inte finns någon socialtjänst till hands.
Nu är det ju dock inte riktigt så att jag har möjligheten att kasta mig i skyttegravarna, och det vill jag nog heller inte. Men på något sätt ska det väl ändå gå att göra det svårt för sig, att resa är nog ett rätt vanligt sådant. Nu vet jag inte vad jag har skrivit riktigt, kanske är det för tidigt för att skriva.