Det är oerhört uppmuntrande att läsa Dostojevskij, särskilt om man som jag läser en kurs i sociologi som man dessutom vantrivs med. Har man rätt inställning till honom gör han det så väldigt klart för en att det faktiskt finns något autentiskt hos människan, något bortom den rena viljan till makt eller överlevnad. Hans människoskildringar är obarmhärtiga men samtidigt kärleksfulla. Det är nog kärleken till livet i sig som är det grundläggande hos Dostojevskij. Kärleken, men kanske också oförmågan att förstå; fascinationen. Hos varje karaktär i brott och straff finns det en grundinställning, något som tvingar människan att offra sig, att välja elden framför paradiset. Och just det har jag ett skrikande behov av just nu, när vi försöker intala oss själva att världen är ett matematiskt under, att allt går att räkna ut.
Självklart går att att ge argument för att det heliga innersta driv som Dostojevskij talar för också det är en form av miljöskada, men jag antar att det här den verklige sociologen skiljs från, låt säga poeten eller kanske humanisten. Det är här, i detta dunkel som kräver av en att man tar ställning antingen för mystiken eller för den långsökta men ändå enkla förklaringen, som skiljelinjen går mellan människa och maskin. Mellan livet och matematiken. Att den finns där, det är oändigt uppmuntrande. Samtidigt är det skrämmande eftersom det tvingar en att engagera sig. Att söka efter sig själv. Det här är så ocyniskt det bara kan bli.