8 april

Det är möjligt att livet inte är något annat än en nervryckning. Men det är ett missförstånd att tänka att vi därför måste förneka eller förstöra det. Man finner oftast inte den sanne nihilisten i den mediterande asketen eller i narkomanen på parkbänken, utan snarare i joggaren i elljusspåret eller i den där ensamma pensionären som börjar prata med en i matkassan eller i sina egna tomt småpratande arbetskamrater. Det är alla dessa människor som någon gång slagits av insikten om sin egen tomhet så hårt, att de inte ens lyckades behålla drivkraft nog att sluta anstränga sig. Finner dem gör man förrstås för den delen inte. De är alldeles för väl dolda bakom sina egna uttryck för att kunna upptäckas.
Tvärt om är narkomanen kanske det allra bästa exemplet på en människa som faktiskt vägrar ställa sig ansikte mot ansikte med sin egen sanning. En människa som väljer att förgöra livet därför att det inte var vad de hade förväntat sig, det är i själva verket kanske det starkaste tecknet vi har på att livet faktiskt kan innehålla något, om än så bara förakt för sig självt. För varför förgöra något vars existens man inte tror på?