11 april

Fan, jag vill verkligen prata med någon just nu. Prata, utan att störas av det jag själv säger, eller utan att bli störd av personen jag pratar med. Jag antar att jag är en ovanligt nervös eller hypokondrisk person, men jag klarar nästan inte att prata med någon. Omständigheterna, sällskapet, det sticker ofta i ögonen. Jag blir irriterad på mina vänner på grund av vad jag hör mig själv säga till dem. Jag får får mig att jag håller på att förlora mig själv i andras sällskap. Vissa människor värjer sig mot att gå in i sociala roller därför att det hämmar deras mer autentiska personlighet. Själv värjer jag mig från att gå in i sociala roller därför att jag tycker att rollerna är trista att spela, men ju fler roller jag avsäger mig, desto mer inser jag att det i mig som är autentiskt är försvinnande litet. Att det möjligen är två små röster, en elak röst och en vansinnig. Och de rösterna saknar liksom egna kroppar, egna uttryck.