1 april

Saknar jag en tolkningsgrund kanske? En jämviktspunkt med vilken jag kan jämföra och värdesätta fenomenen tillvaron består av? Hade någon påstått detta hade jag antagligen inte gått med på att det är en möjlighet. Vilket jag trots denna upplevelse av tomhet ändå står fast vid att det inte är. Men frågan är vilken egenskap det är jag saknar, som de flesta andra har och som ger dem förmågan att fälla omdömmen och annat dumt. En viss relation till sig själva antar jag. Villfarelsen (om ni så vill) att man vet vem man är och vart man står. Jag står inför mig själv liksom i en dimma, berusad och illamående av yrsel saknar jag all möjlighet att få ett fast grepp.