1 april

Jag misstänker redan nu att följande är en utläggning om varför det är synd om mig eftersom jag inte vet vad jag vill bli när jag "blir stor". Om ni inte är intresserade av att läsa en text med det budskapet borde ni därför kanske sluta läsa redan nu. Klockan är för övrigt strax över fem på morgonen, jag ska snart till jobbet och har nog inga aspirationer på att skriva något intressant ändå. För att kunna skriva något intressant, eller snarare för att låta en text viska om en intressant karaktär bakom tangentbordet, istället för en intressant person under en potentiell undersökningslupp, måste man nämligen ha någon form av stående princip - en dogm kanske vi kan kalla det för enkelhets skull. Rättare sagt, man måste ha en bra anledning till att börja skriva från första början. Tyvärr föddes vissa av oss utan dessa principer eller dogmer eller anledningar. Som en notis kan jag nämna att bland vissa fransmän blev detta en så pass långt framskriden problematik att man valde att låta dogmerna visa sig enbart i formen, genom att utesluta vissa bokstäver helt ur sina verk. De bestämde sig kanske för att skiva en roman helt utan bokstaven S, och detta var hela deras metafysik. Hos mig själv är inte bristen på fundament så pass stor ännu att jag har desperation nog att ta till den typen av lösning. Men jag misstänker att jag kommer att komma dit en dag, med tanke på att även om jag inte vet vad fan det är jag vill göra eller varför, så är jag helt på det klara med att jag vill göra det. Göra något. Skapa något för att använda ett gammalt knarrigt ord. Men som sagt har jag ingen anledning. Det värsta med att jag inte har någon anledning och därmed är mer eller mindre konstnärligt och/eller litterärt paralyserad är att jag faktiskt med tiden lyckats utveckla en illa tillyxad förmåga för saker som att måla och skriva (jag hoppas att jag skriver någolunda bra även vid den här tiden på dygnet så jag slipper äta upp mina ord). Det är som ett stort skämt. Ni vet det om enucken, han som vet precis hur - men inte kan - hur gärna han än vill. I min strävan efter att finna något stort, en dogm att följa eller ett regelverk att underkasta mig, har jag läst en del böcker, målat många tavlor och till och med lyckats skriva några texter. Låt gå för att jag inte kunde förstå böckerna och att varken tavlorna eller texterna säger särskilt mycket. Men jag har lärt mig att behärska hantverket. Och av någon anledning känner jag mig för varje steg i den här utvecklingen jag tar, som offer för ett enormt gudomligt practical joke från någon högre makts sida. Gudarna måste vara intill sjukdom uttråkade när de utrustar en männsika med ett par utmärkta ögon bara för att låta honom inse att det inte finns något i världen att se på.