När jag börjar skriva så sker det nästan alltid på impuls. På något sätt fångar jag en stämning. Allt faller in i samma oktav, förefaller harmoniskt. Ofta dyker det upp en enda mening i mitt huvud. En enda, inget mer. När jag har skrivit ner den meningen låter jag den vara ett slags tema för det som följer. Men resten av texten är nästan alltid onödig, ett bihang som bara finns där som ett estetiskt bekräftande av textens existens.
Hur som helst så har jag en sån där mening i huvudet nu. Here goes.
Jag känner mig ofta väldigt ytlig. Så, nu är det sagt. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer riktigt. Jag vet inte varför jag känner mig ytlig. Jag kan inte måla upp grunddragen för mitt livs struktur, jag har ingen nollpunkt att förhålla mig till. En känsla dyker upp, förefaller självklar och metafysiskt sund, varpå den försvinner och efterlämnar ett slags susande. Ett tomt hål. Men jag tror att jag lever för de där små korta stunderna av känslomässig insikt. De minuter innan känslan av visshet försvinner bland ord och formuleringar. Det spelar ingen roll vad för slags känsla det är egentligen, men oftast handlar det om någon typ av objektslös sorg, eller skrattretande absurditet. Jag älskar båda. Den ena får mig att gråta, den andra att skratta, men jag tror att de är en och samma i väldigt sstor utsträckning. Tragik och komik är väl två sidor av samma mynt, det var det någon gammal grek som sa.

Fan, jag kan inte skriva en rad utan att krångla till det. Jag är fast i formuleringarna, får inget flyt. Jag försöker skriva om att jag vill resa, men jag trycker in för mycket i texten. Varför måste det bli så jävla bra hela tiden, det flörstår jag inte. Det är ju inte direkt så att jag lägger jättestort värde i den här bloggen ändå. Men jag kan tydligen inte låta bli att försöka briljera, och när jag gör det, då får jag trycka oftare på den tangenten som raderar text än på någon annan.
Nå, nu ska jag ändå försöka att låta bli. Jag vill resa. Jag vet inte vart, men jag vill ut, iväg. Jag vill leva under andra villkor än vad jag gör nu, eftersom jag tror att villkoren gör människan. Vi, eller i alla fall jag, kommer aldrig att känna riktig kärlek om vi inte känner till de livsvillkor som skapat behovet av den. Vi måste behöva varandra för att verkligen förstå vårt behov av varandras sällskap, det är jag övertygad om. Kanske är det därför människor som kommer från Bosnien och andra krigshärjade länder verkar ha en sån fin gemenskap med varandra. De vet varför det är viktigt att ha vänner när det inte finns någon socialtjänst till hands.
Nu är det ju dock inte riktigt så att jag har möjligheten att kasta mig i skyttegravarna, och det vill jag nog heller inte. Men på något sätt ska det väl ändå gå att göra det svårt för sig, att resa är nog ett rätt vanligt sådant. Nu vet jag inte vad jag har skrivit riktigt, kanske är det för tidigt för att skriva.

Det är oerhört uppmuntrande att läsa Dostojevskij, särskilt om man som jag läser en kurs i sociologi som man dessutom vantrivs med. Har man rätt inställning till honom gör han det så väldigt klart för en att det faktiskt finns något autentiskt hos människan, något bortom den rena viljan till makt eller överlevnad. Hans människoskildringar är obarmhärtiga men samtidigt kärleksfulla. Det är nog kärleken till livet i sig som är det grundläggande hos Dostojevskij. Kärleken, men kanske också oförmågan att förstå; fascinationen. Hos varje karaktär i brott och straff finns det en grundinställning, något som tvingar människan att offra sig, att välja elden framför paradiset. Och just det har jag ett skrikande behov av just nu, när vi försöker intala oss själva att världen är ett matematiskt under, att allt går att räkna ut.
Självklart går att att ge argument för att det heliga innersta driv som Dostojevskij talar för också det är en form av miljöskada, men jag antar att det här den verklige sociologen skiljs från, låt säga poeten eller kanske humanisten. Det är här, i detta dunkel som kräver av en att man tar ställning antingen för mystiken eller för den långsökta men ändå enkla förklaringen, som skiljelinjen går mellan människa och maskin. Mellan livet och matematiken. Att den finns där, det är oändigt uppmuntrande. Samtidigt är det skrämmande eftersom det tvingar en att engagera sig. Att söka efter sig själv. Det här är så ocyniskt det bara kan bli.

Jag får för mig att jag håller på att gå sönder. Luften verkar ofta ha högre densitet än kroppen. Huden är torr och lossnar i vinden. Ryggen värker, hjärnan går på tomgång. Jag ser mig hela tiden omkring efter tecken som jag kan tolka och hålla fast vid, men det enda jag ser är blickar som jag inte känner igen mig i. När man är dålig på att läsa människor är det lätt att känna sig hotad. Som en inkräktare i en främmande kultur.
Jag drömmer om att långsamt sjunka ner i varmt vatten, att kunna andas under ytan på ett enormt salt hav. Leva tyngdlöst och långsamt omsluten av värme. Långt från trafik och människor och tinnitustjut. Att slutligen lösas upp och se klumpen i magen flyta upp mot ytan som ett klot av trä. Höra den flyga upp i luften som en gammal kista som lossnat från ett sjunket fartyg. Och slutligen landa på vågorna och driva iväg.

På sätt och vis trampar vi alla vatten. Då och då driver en trasig flotte förbi och människor trycker ner varandra under ytan. Man trampar på varandras ryggar, sliter tag i grannens hår, bänder loss någons fingrar och bryter dem vid handen. Några lyckliga få lyckas ta sig upp på flotten utan att bli nedsparkade i vattnet. Man hurrar, kramar om varandra och gratulerar. Efter några minuter har flotten helt gått sönder av människornas slit och drar med sig sina passagerar till havets botten. Överallt är det natt, inga strålkastare lovar om räddning.

Våld är ett väldigt intressant ämne. Faktiskt, ett av få. Av någon anledning har vi utvecklat en sån enorm fobi för fysisk kamp att vi knappt kan acceptera den när vi isolerar själva våldet, tar den ut sitt sociala sammanhang och kallar det sport. Inte ens om ett slagsmål sker på ett avgränsat område mellan två frivilliga deltagare, och dessutom under läkares kontroll. Man börjar prata om hur det är kostsamt för samhället och sjukvården att tillåta vissa kampsporter, men det är svårt att skyla med att det inte döljer sig något annat än rädsla bakom protesterna. Trots det lever vi i ett kapitalistiskt samhälle som är helt och hållet beroende av våld, rentav uppbyggt kring det. Systemet skulle haverera om våld inte fanns närvarande i varje möte mellan människor, i blickar, i gester. Varje uttryck för makt understöds i grund och botten alltid av fysisk överhet. Vore det inte för ett outtalat hot om våld skulle Guccis glasögonbågar av någon till synes ofattbar anledning aldrig kunna kosta tjugo gånger mer än de som finns att köpa på COOP. Detta är det socialiserade våldet. Vi inbillar oss att samhället har ersatt våldet, medan det i själva verket bara har gett det fler uttrycksmöjligheter; vi har så att säga symboliserat våldet och gjort det möjligt för oss att använda det på omvägar. Och det kan väl vara bra på sitt sätt, antar jag. Men det förvånar mig hur vi i vanlig ordning är fullständigt omedvetna om våra förutsättningar. Dessutom har vår ignorans och vår rädsla för vårt beroende av våldet blivit så pass stor att vi idag förutsätter att en människa kan utstå otroliga psykiska och sociala påfrestningar, men en smäll på käften, det ska ingen behöva uppleva.
Jag är inte säker på varför jag skriver det här. Antagligen framstår jag som förläst Karl-Alfred. Men det är svårt för mig att inte se det närvarande våldet i många situationer och förvånas lite över hur förbluffade många blir när det avslöjas. Vi behöver kunna hota med våld på mer och mer sublima sätt, eftersom dess "egentliga" former är tabu. Äh...

På ett sätt saknar jag verkligen förståelse för den enskilda människan. För hennes frihet och frihetens villkor. Varje människa kan vara sitt eget universum i högre eller lägre utsträckning, åtminstone om vi bortser från vad vissa sociologer skulle invända. Den korrekta formuleringen är väl kanske dock snarare att JAG kan vara mitt eget universum i högre eller lägre utsträckning. Sociologiska teorier går inte att applicera i första person (åtminstone borde det vara förbjudet att göra det annat än möjligen i retrospekt.) Hur som helst så JAG fri att välja själv, medan DU har helt andra villkor. Jag kan när som helst ge mig iväg, kanske för att JAG är en dröm, ett kaosinslag i en annars rätt så välordnad tillvaro; något som vägrar låta sig definieras; som skrattande häller sina sista droppar vatten i sanden för att bevisa sin vikt. Personligen har jag inte tillräckligt mycket respekt eller förståelse för jaget, varken mitt eget eller andras. Jag är en rutinvarelse, ett appollonesiskt missfoster om ni så vill. Så det förvånar mig ändå lite att jag inte tycker om att läsa sociologi. Det är kanske varje människas ansvar att tillåta varandra att vara utkastade i världen, som råa ägg i ett flipperspel.

Ofta skapar jag bara något för själva processens skull. Åtminstone intalar jag mig själv att det är så. Att jag inte har något att säga, och att jag därför är hänvisad till att hålla mina verktyg välsmorda tills det osannolika inträffar att jag faktiskt upptäcker något att förmedla. När det gäller mitt målande handlar det oftast om porträtt. Det krävs inte mer än en vanlig dumskalle att välja det, samtidigt är det svårt att utföra och därför är det perfekt för upprätthållandet av den konstnärliga konditionen. Men det är inte bara det som är lockande med ansikten. De är även mystiska på något vis. Mystiska till och med i en värld som kämpar deperat för att tömma sig på all form av ovetenskapligt, onyktert dunkel. Kanske ger de uttryck för något som språket inte är kapabelt att hantera, eller åtminstone något som vi försöker bannlysa ur vår medvetna tillvaro. Kanske är det inte bara det talade och skrivna språket som saknar kapacitet att uttrycka vissa mänskliga nyanser, kanske kan vi inte medvetet uttrycka dem över huvud taget; varken med dikter, målningar eller musik. Kanske kan vi bara uttrycka vissa saker indirekt i handlingar som inte alls är menade att vara poetiska. Ansiktet kanske är den enda utposten för vissa känslor utspel, de visar sig i en nervryckning i ögonbrynet eller i den högra mungipan när vi sitter på spårvagnen på väg hem från jobbet. Hur som helst har jag inga aspirationer till att fånga något av detta i mina porträtt, annat än möjligen av ren slump. Men sen målar jag också rätt slumpmässigt.

Vad innebär det egentligen att vara lycklig, och varför är det ett så centralt inslag när vi redogör för motiv? Av någon anledning tror jag inte riktigt på allt prat om att vara lycklig, men jag kan inte formulera problemet. Det känns som ett väldigt tomt begrepp. Så som det används idag skulle det lika gänra kunna ersättas med "bra". Jag gör saker därför att de är bra, livet går ut på att leva bra, osv. Det känns som fraser helt befriade från mening, och som en indikation på den enorma brist på förtroende vi har för oss själva och våra erfarenheter. Det är sällan man hör någon uppge något annat självändamål än lycka nu för tiden, men jag tror att det var vanligare förr att människor levde efter principer som rättfärdighet eller gudsfruktan eller ärlighet eller något annat mer specifikt än lyckoprincipen. Jag tror att de flesta skulle säga att dessa mer uppriktiga principer är falska och att de egentligen är medel och inte mål. Medel för att uppnå lycka. Men det säger nog mer om oss, som inte kan se något annat i dessa principer än falskhet. Har en olycklig människa nödvändigtvis misslyckats med livet? En religiös människa svarar givetvis nej på den frågan, men måste en ateist eller skeptiker nödvändigtvis svara ja? Även en olycklig människa lever och erfar livet, trots sitt lidande. Jag tror inte att det nödvändigtvis är något negativt i att vara olycklig, även om det är svårt att förstå i en värld där ordet lycka tömts på innehåll och blivit den enda möjliga moraliska hänvisaren. Kanske är detta ett välfärdsproblem, något vi är hänvisade åt i en tillvaro utan andra påtagliga faror än oss själva och någon enstaka 42-åring. Att säga att vi borde tänka mer på döden är kanske en klycha, men jag tror att vi borde tänka mer på de saker som leder fram till döden. Mänskligheten blomstrar som allra mest under pressade förhållanden, den har jag inga tvivel om. Jag tror det var Sartre som sa att det franska folket aldrig har varit friare än under den tyska ockupationen. Det är ett citat som etsat sig fast i mitt minne på något vis, och jag tror inte det är helt utan anledning.

Jag ser nu att jag har använt mig av "lida" som den aktiva formen av "vara olycklig". jag tror att det är ett olyckligt språkbruk. Är det verkligen lidande att vara olycklig? Är olycklig verkligen motsatsen till lycklig elelr är det bara brist på lycka? Om lycklig är skalans plus-sida, är då olycklig skalans minus-sida eller dess nollpunkt?

jag upprepar mig tydligen

Jag läser om Rational Choice-teorin, och jag får plötsligt en känsla av innebörden i det gamla ordspråket om att "åt den svåraste fiende ska gillras den allra enklaste fälla" (om det nu finns ett sånt ordspråk eller om jag bara hittar på kan vi låta vara osagt). Är det nämligen inte detta som snärjt hela den västerländska civilisationen - den etik vi lämnat kvar åt oss själva i det så kallade postmoderna tillståndet - samtidigt som det är det dummaste en människa (eller ska jag skriva filosof kanske) någonsin kunnat formulera? Vi verkar ha förlorat oss så fullständigt i vår akademiska och vetenskapliga korrekthet att vi förlorat känslan för livet självt. Det är nämligen så att livet gömmer sig så fort vi plockar fram linjalen och ska mäta det. Det försvinner likt ingen annan magins mästare så snabbt att vi aldrig ens märkte att det fanns något där. Kvar lämnas vi, förbryllade. "Är detta allt" frågar vi oss, med rynkade ögonbryn, inför den tomhet som uppstått i vår iver att mäta och beräkna allt så som man beräknar kostanden av ett kilo ost eller en ny bil. Det slår oss aldrig att ekonomisk metod (som är kärnan i det vetenskapliga tänkesättet, vetenskapen har alltid lydigt under ekonomin och lånat sitt språk från den därför att det är enkelt) inte kan avslöja allt, att det finns delar av livet som är ogripbara för språket (åtminstone den här typen av språk). Vi lär till och med våra barn att vara rationella och etiska (!!) varelser för att på så vis vara riktigt på den säkra sidan om att vi i framtiden kommer att kunna avgöra Mona Lisas värde genom att lägga tavlan (eller kanske både tavlan OCH ramen, om detta kommer vise män tvista) på en elektronisk våg.
Jag tänker på den konflikt som uppstod mellan Wittgenstein och positivisterna i Wien. Positivisterna hyllade Wittgenstein för att han dragit en gräns för språkets möjligheter och på så vis utplånat grunden för all mystik och metafysik. Men de såg inte att det trots allt fanns något på den andra sidan av den gränsen. Eller så såg de det, men blev aldrig lockade av det på grund av sin egen vetenskapliga korruption.

Vi verkar ha glömt bort metaforens funktioner. Det talades härromdagen (under föreläsning givetvis) om hur familjen inte längre kan kallas blott och bart för "familj", utan att den korrekta abstrakta termen är "organisation" eller möjligen "instutition". Vi verkar över huvud taget oförmögna att inse att detta i grund och botten aldrig kan vara något annat än metaforer, en form av övertagning av abstrakta termer på grund av vissa teoretiska likheter. Än värre kan vi heller inte se hur detta liknande av familjen vid en "organisation" inte bara beskriver, utan även förändrar familjen, drar den ut i ljuset och förintar dess känsligare nyanser.
Hur ska jag förklara detta. Föreställ er hur någon sociolog eller liknande för hundra år sedan gjorde en empirisk undersökning av vad en organisation är. Han gick självklart tillväga så att han undersökte de rörelser i samhället som var uppenbara organisationer, partier, företag, föreningar etc. Dessa rationaliserade han ner enligt konstens alla regler, tills enbart någon slags idealstruktur återstod. 50 år senare gör en annan sociolog en likadan undersökning av familjer. Familjen rationaliseras och kvar återstår bara några få grundläggande inslag som denne forskare anser vara familjens grundstruktur. Plötsligt liknar den förra och den senare forskarens resultat varandra på ett slående sätt, varpå det förefaller självklart att slå fast att även familjen är en organisation (varför organisationerna istället inte kom att kallas för familjer kanske är en fråga för någon hängiven feminist att finna bekräftelse i). Självklart räknar vi inte med att ord som "familj" och "organisation" har andra funktioner i språket än dessa strika vetenskapliga rationaliserade versioner, och blundar för de konnotationer de har i vardagsspråket. På så vis kommer faktiskt familjen att bli en organisation i allt högre utsträckning, även i vardaglig mening. Inslag ur tidigare nämda partier, företag och föreningar förs på så över till familjebegreppet, utan att vi ens märkt det - vi har ju bara försökt tydliggöra en strukturell likhet, inte förändra människors vardagliga verklighet. Och på så vis har en simpel metafor plötsligt stelnat och slutat vara enbart en liknelse.
Det stör mig oerhört att ingen verkar vilja inse att det inte finns något så enkelt som ren deskriptiv verksamhet i samhällsvetenskapen. När vi själva är representanter för den verklighet vi försöker beskriva kan ett "är" aldrig vara utan ett dunkelt "bör".

Under min kurs i sociologi slår det mig vilken blind tilltro dagens akademiker har till sin egen förmåga att förbli opåverkade av de olika modeller för analys de anlägger. Min förläsare pratade idag om hur konst kan ses som något som används för att distingera sig från andra människor som en del av en klassgemenskap. Detta verkade han se som något helt oproblematiskt. Det är helt enkelt en toeri bland teorier eller en modell bland modeller, och hur vana vi än blir vid detta (i grund o botten ekonomiska) sätt att tänka, kommer konsten i sig inte att påverkas. Det är inte konstigt att till och med konstnärer idag måste ställa sig frågan om vad konst egentligen är. Vi har förlorat det konstnärliga perspektivet sedan länge och det vi idag ägnar oss åt är att försöka berättiga konsten inom ramarna för en ekonomisk och politisk diskurs. Konsten i sig och för sig är något som vi inte längre kan förstå - den är utträngd ut vårt språk.

Har vi drivit ur kurs i vår iver att utveckla den bästa radarteknologin? Det är den känslan jag får när jag går på mina sociologi-föreläsningar. Att vi har blivit experter på att göra nästan allt, i samma utsträckning som vi förlorat kunskapen, eller snarare känslan för, vad som ska göras. Jag misstänker att det i grund och botten handlar om att hela tillvaron drabbats av det ekonomiska och vetenskapliga tänkandets korruption. Vi har blivit besatta av det mätbara i den grad att vi inte har öga för något annat över huvud taget. Det finns inte något trancendentalt inslag i konsten eller religionen längre eftersom trancendens inte är mätbar. Det går inte längre att tala om värden utan att tala om att distingera sig från andra människor. Allt handlar om konkurens, men det är intre intressant vad man konkurerar om. Jag undrar hur den sista människan kommer att se på världen. Vad värderar vi i fullständig isolering? Finns det några värden som inte är grundade i någon form av konkurens mellan individer, som är grundade i individen allena? Vill man ingenting för sig själv kan man väl heller inte vilja något i andras sällskap? Men dessa värden verkar vi har glömt bort. Och så tycker alla att det är så konstigt när man vägrar applicera ekonomiskt tänkande på hela den mänskliga tillvaron ("det är ju så smidigt och transparent"). Ingen verkar vilja inse att teorier och system som utger sig för att vara tomma, som bara speglar vissa aspekter, faktiskt verkar även substantiellt, att det förändrar när det bara är meningen att beskriva.
Detta är en form av undergång.

13 april

11 april

Fan, jag vill verkligen prata med någon just nu. Prata, utan att störas av det jag själv säger, eller utan att bli störd av personen jag pratar med. Jag antar att jag är en ovanligt nervös eller hypokondrisk person, men jag klarar nästan inte att prata med någon. Omständigheterna, sällskapet, det sticker ofta i ögonen. Jag blir irriterad på mina vänner på grund av vad jag hör mig själv säga till dem. Jag får får mig att jag håller på att förlora mig själv i andras sällskap. Vissa människor värjer sig mot att gå in i sociala roller därför att det hämmar deras mer autentiska personlighet. Själv värjer jag mig från att gå in i sociala roller därför att jag tycker att rollerna är trista att spela, men ju fler roller jag avsäger mig, desto mer inser jag att det i mig som är autentiskt är försvinnande litet. Att det möjligen är två små röster, en elak röst och en vansinnig. Och de rösterna saknar liksom egna kroppar, egna uttryck.

8 april

Få människor lever ut
sin inre totem

de flesta brandmän jag känner
jobbar på posten

de flesta självmördare
tar aldrig livet av sig

8 april

Blogg är en uttrycksform som inte passar mig särskilt bra. Min drivkraft ligger ofta i min frustration, och frustration uppstår sällan i monologer. Jag är tvungen att föreställa mig min egen läsare. Och den läsare jag föreställer mig är inte till särskilt stor hjälp, eftersom jag inte kan föreställa mig någon annan reaktion från denne än ett hånfullt skratt. Eftersom den läsare jag föreställer mig inte kan vara någon annan än jag själv kan jag såklart inte skriva något riktigt upprörande eller oväntat. Det är kanske intressant dock hur jag kan föreställa mig en hånfull läsare utan några som helst problem. Kanske står vi alla inför oss själva i form av en viss attityd, varav min är hånfullhet.

8 april

Ibland undrar jag om jag gör ett misstag när jag antar att jag är olik andra människor. Jag antar nämligen ofta det. Jag vet inte varför.

8 april

Det är möjligt att livet inte är något annat än en nervryckning. Men det är ett missförstånd att tänka att vi därför måste förneka eller förstöra det. Man finner oftast inte den sanne nihilisten i den mediterande asketen eller i narkomanen på parkbänken, utan snarare i joggaren i elljusspåret eller i den där ensamma pensionären som börjar prata med en i matkassan eller i sina egna tomt småpratande arbetskamrater. Det är alla dessa människor som någon gång slagits av insikten om sin egen tomhet så hårt, att de inte ens lyckades behålla drivkraft nog att sluta anstränga sig. Finner dem gör man förrstås för den delen inte. De är alldeles för väl dolda bakom sina egna uttryck för att kunna upptäckas.
Tvärt om är narkomanen kanske det allra bästa exemplet på en människa som faktiskt vägrar ställa sig ansikte mot ansikte med sin egen sanning. En människa som väljer att förgöra livet därför att det inte var vad de hade förväntat sig, det är i själva verket kanske det starkaste tecknet vi har på att livet faktiskt kan innehålla något, om än så bara förakt för sig självt. För varför förgöra något vars existens man inte tror på?

1 april

Saknar jag en tolkningsgrund kanske? En jämviktspunkt med vilken jag kan jämföra och värdesätta fenomenen tillvaron består av? Hade någon påstått detta hade jag antagligen inte gått med på att det är en möjlighet. Vilket jag trots denna upplevelse av tomhet ändå står fast vid att det inte är. Men frågan är vilken egenskap det är jag saknar, som de flesta andra har och som ger dem förmågan att fälla omdömmen och annat dumt. En viss relation till sig själva antar jag. Villfarelsen (om ni så vill) att man vet vem man är och vart man står. Jag står inför mig själv liksom i en dimma, berusad och illamående av yrsel saknar jag all möjlighet att få ett fast grepp.

1 april

Jag misstänker redan nu att följande är en utläggning om varför det är synd om mig eftersom jag inte vet vad jag vill bli när jag "blir stor". Om ni inte är intresserade av att läsa en text med det budskapet borde ni därför kanske sluta läsa redan nu. Klockan är för övrigt strax över fem på morgonen, jag ska snart till jobbet och har nog inga aspirationer på att skriva något intressant ändå. För att kunna skriva något intressant, eller snarare för att låta en text viska om en intressant karaktär bakom tangentbordet, istället för en intressant person under en potentiell undersökningslupp, måste man nämligen ha någon form av stående princip - en dogm kanske vi kan kalla det för enkelhets skull. Rättare sagt, man måste ha en bra anledning till att börja skriva från första början. Tyvärr föddes vissa av oss utan dessa principer eller dogmer eller anledningar. Som en notis kan jag nämna att bland vissa fransmän blev detta en så pass långt framskriden problematik att man valde att låta dogmerna visa sig enbart i formen, genom att utesluta vissa bokstäver helt ur sina verk. De bestämde sig kanske för att skiva en roman helt utan bokstaven S, och detta var hela deras metafysik. Hos mig själv är inte bristen på fundament så pass stor ännu att jag har desperation nog att ta till den typen av lösning. Men jag misstänker att jag kommer att komma dit en dag, med tanke på att även om jag inte vet vad fan det är jag vill göra eller varför, så är jag helt på det klara med att jag vill göra det. Göra något. Skapa något för att använda ett gammalt knarrigt ord. Men som sagt har jag ingen anledning. Det värsta med att jag inte har någon anledning och därmed är mer eller mindre konstnärligt och/eller litterärt paralyserad är att jag faktiskt med tiden lyckats utveckla en illa tillyxad förmåga för saker som att måla och skriva (jag hoppas att jag skriver någolunda bra även vid den här tiden på dygnet så jag slipper äta upp mina ord). Det är som ett stort skämt. Ni vet det om enucken, han som vet precis hur - men inte kan - hur gärna han än vill. I min strävan efter att finna något stort, en dogm att följa eller ett regelverk att underkasta mig, har jag läst en del böcker, målat många tavlor och till och med lyckats skriva några texter. Låt gå för att jag inte kunde förstå böckerna och att varken tavlorna eller texterna säger särskilt mycket. Men jag har lärt mig att behärska hantverket. Och av någon anledning känner jag mig för varje steg i den här utvecklingen jag tar, som offer för ett enormt gudomligt practical joke från någon högre makts sida. Gudarna måste vara intill sjukdom uttråkade när de utrustar en männsika med ett par utmärkta ögon bara för att låta honom inse att det inte finns något i världen att se på.