Jag drabbas i perioder av en känsla av att det inte finns något att säga. Att allt som sägs eller skrivs på sätt och vis bara är olika uttryck för vår panik inför tillvarons brist på substans. Det är alltså inte riktigt skrivkramp som är anledningen till att jag inte är någon särskilt lyckad bloggare, utan snarare antingen tomhet eller blindhet. Om det är fråga om tomhet, ja, då antar jag att min tystnad är ett tecken på hederlighet, men jag är rädd att det snarare handlar om min oförmåga att uppfatta och bli uppfattad.
Jag vill söka till litterär gestaltning. Problemet är att man måste ha minst 10 sidor text att visa upp inför deras jury, och jag har inget att säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar