Påminn mig

Jag känner mig så billig när jag skriver det här. Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag undrar om alla har den här känslan av billighet, av att vara urvattnad, lätt utbytt mot något bättre. Kanske är det känslan av att veta att innerst inne är man inte något annat än ett skellett och det är det skellettet som kommer att lämna jorden sist, de svårtolkade minerna allra först. Jag skulle vilja att en läkare kom fram till mig, skar upp mig längs med ryggraden med ett snabbt snitt och talade om för mig precis innan jag dog att mitt skellett är det mest fulländade. Att varje kota i min ryggrad påminner honom om fjärilar som just krupit ur sina puppor och sträckt sina vingar i den kyliga luften för första gången. Att han skulle skära upp sin egen rygg, med sina egna händer dra sin egen ryggrad ur kroppen och just innan han dog konstatera att hans ryggrad påminner honom om en karta över styckdelar på en kalv.
Jag är fullständigt övertygad om att det i grund och botten inte går att skilja en människa från en annan, ändå vill jag allt detta. Och det gör mig mycket förvirrad. Det måste vara något fantastiskt att existera eftersom vi hela tiden kräver att få bli påminnda.