22 mars

Jag befinner mig återigen i en period av mental slöhet. Av någon anledning begåvades jag med en osviklig förmåga att vandra som en sömngångare genom livet, helt inkapabel att reflektera. Just nu målar jag istället. Det passar en dumglad person som mig mycket bättre än att skriva. Att skriva, eller snarare att skriva intressant, förutsätter kanske lidande och medvetande. Om nu de båda inte är en och samma. En rolig detalj är att jag under dessa perioder även blir dålig på att stava. Jag skriver om meningar flera gånger, ändå blir det inte rätt.

Jag hatar den här kylan. Den får mig att spänna hela kroppen och jag får ont i bröstet. Häromnatten när jag låg sömnlös på jobbet trodde jag en kort stund att jag skulle dö. Det var så jävla ångestframkallande att tänka på hur det skulle vara att dö på jobbet, i en säng bäddad med skyddsunderlag av plast och absorberande material. Så, nu ska jag inte plåga er mer.

Stilen bedrar

Jag klarar tydligen inte att bara vara uppriktig utan att hela tiden direkt förfalla in i någon slags stilistisk dimma. Jag vill skriva som en arkitekt eller som en snickare, inte som en författare.

Påminn mig

Jag känner mig så billig när jag skriver det här. Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag undrar om alla har den här känslan av billighet, av att vara urvattnad, lätt utbytt mot något bättre. Kanske är det känslan av att veta att innerst inne är man inte något annat än ett skellett och det är det skellettet som kommer att lämna jorden sist, de svårtolkade minerna allra först. Jag skulle vilja att en läkare kom fram till mig, skar upp mig längs med ryggraden med ett snabbt snitt och talade om för mig precis innan jag dog att mitt skellett är det mest fulländade. Att varje kota i min ryggrad påminner honom om fjärilar som just krupit ur sina puppor och sträckt sina vingar i den kyliga luften för första gången. Att han skulle skära upp sin egen rygg, med sina egna händer dra sin egen ryggrad ur kroppen och just innan han dog konstatera att hans ryggrad påminner honom om en karta över styckdelar på en kalv.
Jag är fullständigt övertygad om att det i grund och botten inte går att skilja en människa från en annan, ändå vill jag allt detta. Och det gör mig mycket förvirrad. Det måste vara något fantastiskt att existera eftersom vi hela tiden kräver att få bli påminnda.

Jag bedrar dig det bedrar mig

Jag vet inte vem
eller vilka
Jag vet inte hur
Jag vet inte varför
Men
att det måste ske nu
Det vet jag

Jag vet att min värld
måste kollidera
med världsrymden
Absorberas av dig
dyrkas av de
jag aldrig kan förstå
aldrig känna

Om att välja mellan flera tomheter

"...medvetenhetens direkta , följdriktiga och omedelbara resultat är just overksamheten, det vill säga ett medvetet sittande med armarna i kors. Jag har redan tidigare talat om det här. Och jag upprepar det nu med stort eftertryck: alla omkomplicerade handlingsmänniskor är handlingskraftiga just därför att de är trögtänkta och inskränkta. Hur ska man då förklara det? Jo så här: till följd av sin inskränkthet betraktar de de närmast till hands liggande orsakerna som primära, fast de i själva verket bara är av sekundär betydelse och på så sätt går det snabbare och lättare för dem att övertyga sig om att de funnit en obestridlig grund för sitt handlande, och med det låter de sig nöja."

Dostojevskij - anteckningar från ett källarhål

Något lösryckt och slumpmässigt

Det verkar som att begreppen man och kvinna aldrig varit så populära som de är nu, efter det att de avslöjats som tomma. Det ligger något nästan masochistiskt över hur vi hanterar vårt behov av dem. För uppenbarligen är det inte könen i sig som förändras utan sättet vi behöver dem på.

Tillfälligt lågtryck

Jag drabbas i perioder av en känsla av att det inte finns något att säga. Att allt som sägs eller skrivs på sätt och vis bara är olika uttryck för vår panik inför tillvarons brist på substans. Det är alltså inte riktigt skrivkramp som är anledningen till att jag inte är någon särskilt lyckad bloggare, utan snarare antingen tomhet eller blindhet. Om det är fråga om tomhet, ja, då antar jag att min tystnad är ett tecken på hederlighet, men jag är rädd att det snarare handlar om min oförmåga att uppfatta och bli uppfattad.

Jag vill söka till litterär gestaltning. Problemet är att man måste ha minst 10 sidor text att visa upp inför deras jury, och jag har inget att säga.

Ett utkast till ett kontrakt

Jag vill vara en intressant människa. Inte nödvändigtvis för andra, men för mig själv. Förlorar jag allt har jag ändå min medvetenhet, mitt tänkande. Det är det grundläggande och det är det jag vill ska utmärka mig. Jag vill sträva efter enhet. Kunna se konsekvenserna av mina tankar och känslor, våga lita på dem, ta dem på allvar och låta dem synas i mitt ansikte när jag rör mig bland andra människor. Jag vill inte bli den som låter tanke, känsla och kropp gå skilda vägar. Detta är det enda jag begär av mig själv. Även om det innebär att jag blir omöjligt för mig själv och för hela världen kommer jag ändå alltid att värdesätta det högst, eftersom det är det enda sättet att verkligen existera på. Gör jag inte det kan jag lika gärna sälja mig själv som arbetskraft till lägstbjudande företag, för då finns jag inte för mig själv annat än som en obekväm kropp och några enkla drifter.

Dagboken

Min dagbok har blivit stulen. Inte en dagbok på internet, utan en obehagligt pinsam vanlig dagbok bunden i svart läder med ett vitt band. Jag vet inte vart den är eller vem eller vilka som kan tänkas läsa i den. "En bra anledning att starta en blogg", som N sa. Jag tycker att det är irriterande och fantastiskt på en och samma gång. Fantasieggande om inget annat. Antagligen kommer de få som läser i den bara att skratta lite åt den och glömma bort den illa kvickt, men även det är en typ av uppskattning antar jag.

Bloggare & Lögnare

Jag är inte helt säker på varför jag har börjat skriva den här bloggen. Tidigare skrev jag samma saker i min dagbok på helgon, och antagligen var det fler som läste mig då. Men jag antar ändå att det handlar om uppmärksamhet. En annan typ av uppmärksamhet. Kanske kan man likna det med en tavla som flyttar från ungdomsgården till ett litet obesökt galleri någonstans. Även om galleriet inte är lika stort och antalet besökare mindre så betraktar nog många ändå flytten av tavlan som något positivt för konstnären. Nu kommer den att betraktas av få, men med en annan typ av andakt, för att använda ett överdrivet laddat ord. Kanske någon till och med kommer att förstå den nu, kanske man tänker. Men det är nog att vara överdrivet optimistisk.

Egentligen tycker jag inte så mycket om bloggar. Rent skenbart verkar de föra människor närmare varandra, eftersom de ger oss direkt tillgång till andras tankar och erfarenheter. Men jag tror snarare att det är tvärt om. Ingen människa är sin blogg, en blogg är en tillrättalagd version av en person i bästa fall, i vanliga fall antagligen inget annat än en ren lögn. Vi skapar representationer av oss själva för att slippa delta på egen hand, men vi tänker inte på att representationerna är individer själva. De lever sina egna liv genom att de upplevs av andra människor på helt andra villkor än när två personer möts öga mot öga och har ett helt vanligt samtal.

Jag antar att jag måste ha ett enormt uppmärksamhetsbehov eftersom jag ändå gör detta med ett visst nöje. Den mörka otäcka sanningen är ju ändå att jag faktiskt skulle tycka om att skriva något som läses och uppskattas av väldigt många människor.

Bibel

Jag antar att jag är en av de många som letar efter en bibel. Inte nödvändigtvis i bemärkelsen rättesnöre, utan kanske snarare någon slags personlig metafysik; min egen skapelseberättelse. Det är heller inte inte helt sällan jag tror att jag har funnit en sådan. Faktum är att jag önskar mig en bibel så pass mycket att bara namnet på en författare eller titeln på en bok kan göra mig till en hängiven efterföljare. När jag började läsa "Mannen utan egenskaper", var det ett tydligt fall av detta placeboliknande sökande. Jag känner mig ofta som en man utan egenskaper, och det är på inga sätt en dålig bok (åtminstone inte de första 70 sidorna, längre än så trängde jag aldrig in i Musils författarskap), men det var ingen bibel.
Kanske finns det inga biblar. Det vore ju typiskt om så var fallet. Men jag har aldrig känt igen mig så tydligt i en personbeskrivning som i berättaren i Dostojevskis "Anteckningar från Källarhålet". Jag känner mig på samma sätt illusoriskt självgod, samtidigt som jag aldrig kan slå fast vem jag är och vilken berättelse det egentligen är jag försöker berätta. Jag är för svag för att vara elak och godhet får mig oftast att bara må lite illa. Och kanske är det så nära en personlig metafysik jag kan komma. Det ska dock tilläggas att jag givetvis inte läst mer än de första 20 sidorna. Jag kan inte minnas när jag senast läste en hel bok, och kanske säger det mer än något annat om vem jag är.

Nåja, det här är ett försök till en blogg, ett utkast till ingeting, ett projekt utan riktning. Förhoppningsvis får jag någon slags användning för den. Och förhoppningsvis kommer jag att skriva mina framtida inlägg på mer barmhärtiga tider, för förhoppningsvis (inte troligtvis) kommer jag att kunna sova bättre än inatt.