Vad är det jag är ute efter, frågar jag mig om och om igen. Svaret på den frågan tycks utebli. Efter tjugotre år av att inte ha någon given plats i tillvaron är det svårt att hålla tomheten på armlängds avstånd. Det tycks mig nästan som om livet bestod av korta ögonblick utan något som helst sammanhang. Helt plötsligt rycker hjärnan till och uppfattar sig själv i ett av dessa ögonblick och upptäcker att kroppen gått på autopilot ett tag. Kanske är det en reaktion på förhöjt blodsocker, jag vet inte. Det är till och med svårt att skriva en text på några få rader utan att orden gör uppror mot varandra och gör vad de kan för att inte låtsas om något släktskap med varandra.
Jag kan förstå om en person med någon typ av hjärnskada upplever tillvaron på det här sättet, men vad jag kan minnas har jag aldrig slagit mig tillräckligt hårt i huvudet eller druckit tillräckligt mycket rengöringsmedel för att detta ska kunna vara en godtagbar ursäkt. Jag får intala mig att det helt enkelt inte finns något värt särskilt mycket uppmärksamhet ändå, så är skadan tillsynes inte lika stor.

Imorgon flyttar jag. Först Öland sen ut i skogen. Jag pendlar mellan förväntan och rädsla. Jag vet inte vad som kommer att hända. Det är nog ett test, ett experiment med ensamhet. Kanske försöker jag försonas med min egen isolering. Det framstår klarare och klarare för mig att för att kunna uppleva medkänsla med andra människor måste man först uppleva medkänsla med sig själv, med sin egen avgränsadhet. Att förstå vad jag kan och inte kan göra ger mig möjligheten att hitta sprickor i muren, luckor där meddelanden kan skickas och tas emot.
Jag tror att det här är en typ av princip, som jag kommer att leva efter eller kasta bort beroende på om jag klarar testet eller inte. Förhoppningsvis blir det lättare att leva med andra människor när jag är mer beroende av dem. I staden är vi beroende av varandra på ett väldigt svårgripligt sätt, på ett andligt plan men sällan på ett fysiskt. Kanske måste beroendet vara mer genomgripande för att relationen också ska kunna vara det. Kanske inser vi först då vad det innebär att vara bland människor, att själv vara människa. Jag vill tro det.

Jag har en känsla av att samhället vi alla lever i (vi kan kalla det den moderna kapitalismen, men det saknar egentligen betydelse vad det har för namn) står i fundamental motstättning till existensens mest grundläggande förutsättningar. Vårt ekonomiska system bygger på att det hela tiden finns mer att ta av; en enorm tillgång till substans; ämnen att uttömma, medan själva existensen på så många sätt är intet. Döden är det tydligaste tecken på denna tomhet vi kan önska oss - vi lever och sen dör vi, upplöses, försvinner ur världen. Ändå vägrar vi i vår rädsla och fåfänga att acceptera dessa förutsättningar och bygger upp ett samhälle som svarar mot en helt annan typ av existens än den vi har tillgång till. Vårt samhälle är byggt för gudar som lever för evigt, för varelser som är kapabla att pressa gasen i botten utan att köra av vägen, det är inte konstigt att vi inte förmår tygla det. Vi skriver tusen böcker utan att få en enda sak sagd, eftersom det inte finns något att säga. Ändå envisas vi. Vi bygger upp enorma bibliotek och akademier som för eventuella genuina gudar måste framstå som tragikomiska rop på hjälp, eller kanske skrik av hopplöshet. Hela tiden blundar vi för döden, vägrar acceptera existensens villkor, och på så vis avsäger vi oss möjligheten att fullt ut uppskatta livet.
Till och med den här bloggen är ett bevis på detta. Det bygger på att det hela tiden ska finnas mer att säga, att det är bra att hela tiden uttrycka mer och mer. Men vad finns det egentligen att tala om som är så outtömligt att det tål sådan kontinuerlig uppmärksamhet? Inte är det livet i alla fall.

Jag vill inte att det här ska missförstås för cynism, utan tvärt om som ett försök till livsbejakande. Men det är svår att inte låta som en sjuk människa när man talar om en sjuk värld.

Jag ägnar mycket av min tid åt att tänka på konsekvenser av handlingar utan att utföra dem. Min pessimism skapar en sur känsla i magen, tankarna på magsåret är inte långt borta. Jag antar att det kommer att börja göra ont om några år om jag inte lyckas slappna av. Och jag vet ärligt talat inte om det är möjligt. Äpplet faller som det heter sällan långt från trädet, och om det är något vi har gott om i min familj så är det nervositet.
Ensamma människor finns över allt. Utan att se dem vet vi att de finns där, vi gör vad vi kan för att undvika dem. Ensamhet är ett tillstånd där människan bara kan ta, eller snarare få, men aldrig ge. För att kunna ge bort något måste man till att börja med ha det. Har man det inte hamnar man utanför, blir osynlig, främmande och hotfull. En ensam människa tär på vårt samvete, men bara dårar litar på en sån känsla. I filmer är det annorlunda. I filmer har den ensamme människan alltid en hemlighet, något som den inte får tillfälle att visa. I verkligheten är den ensamme ett socialt monster, ett välgörenhetsprojekt dömt att vandra längs städernas gator för att dölja sin situation för sig själva i togens vimmel.
Jag tänker mycket på den här ensamheten, hur tom den måste kännas, hur lätt det är att hamna där. Allt som krävs är lite stolthet och oviljan att sälja den. Jag vill bort från staden, livet här gör människan cynisk, delar in livet i enheter som aldrig möts. Men jag vet inte om jag vågar. När man har väldigt lite att förlora framstår det lilla som väldigt viktigt att hålla fast vid. Av rädsla kanske, eller av dumhet.

Skapandet av den bittre mannen är en långsam malande process. Det är en slags uppvisning i rädsla, feghet - i att komma ur relationer med mindre än vad man hade när man inledde dem. Den framgångsrike konstnären måste vara hårt pressad av sina egna illusioner för att kunna fånga omgivningens uppmärksamhet. Det är en hägring på det viset att när man väl befinner sig i den situationen så framstår den inte alls längre som lika tilltalande. På avstånd lockar vissa människor genom sin egen kuriositet, vad vi inte ser är deras ensamhet, deras oförmåga att spränga den egna kroppens väggar, den klaustrofibiska upplevelsen av att vara avskuren från omvärlden genom en osynlig hinna som förvränger ord och tonlägen till något oförståbart.

Jag gör bort mig hela tiden, klarar inte av att hantera mina känslor för samtiden. Häromdagen började jag skrika en massa elak smörja åt E när vi var ute och hade råkat hamnat på någon klubb. Jag har inte möjlighet att förolämpa hela världen så jag projicerar mina känslor på henne, gör henne till en representant för allt jag inte vill vara en del av. Det obehagliga är att just då kändes det verkligen som att jag hade en anledning att vara arg. Hade jag haft penna och papper hade jag kunnat skriva ner mitt resonemang och visa det för mig själv dagen efter, så kändes det. Men så var det självklart inte, jag var bara arg och främmande för världen. Jag har börjat bli en expert på att göra mig omöjligt för mina vänner, jag skjuter bort dem samtidigt som jag hela tiden försöker dra dem tillbaka till mig. Det är som om jag hela tiden stod och glämtade på en dörr till någon oundviklig framtid, och varje gång jag såg tillräckligt mycket av vad som fanns bakom dörren förstod jag att det var något fruktansvärt och försökte hålla den stängd.

Finns det en möjlighet att lita på en annan människa när man inte har någon tydlig upplevelse av sig själv? Tillit framstår för mig som något som endast kan uppstå genom någon form av säkerhet över jaget, en känsla för den egna tillvaron. Saknar man en sådan känsla står man kanske ensam, inte bara i förhållande till andra människor, utan också till sig själv. Att veta något, ett enda givet förhållande hos sig själv, det är en säkerhet. Men när jaget inte upplevs som något tydligt, som något klart eller ens delvis klart definierat, då saknar människan den lilla bit mark som krävs för att hålla balansen i förhållande till andra. Om man inte själv är någonting alls, hur kan då andra vara det?
Livet är så mycket mindre än vad vi försöker presentera det som. Vi kräver att det ska vara en kavalkad, en gränslös outforskad rymd. I själva verket är livet så litet att de kikare vi skapat för att skåda långt bortom horisonten inte förmår upptäcka det. Existensen är en obetydlig känsla, knapast något värt att bygga upp en ekonomi kring, eller ens något värt att tala om. men att uppleva det (detta tror eller hoppas jag åtminstone) är något osägbart fantastiskt.

lördag

Känslan av ensamhet tas till en hel annan nivå under lördagkvällar, när valet står mellan att ge sig ut i det tomma berusade och desperata lotteri som är europeiskt uteliv, eller att stanna hemma och vara ensam på ett kanske mer utelämnat men åtminstone ärligt sätt. Själv sitter jag oftast hemma. Egentligen har jag inget problem med att vara själv hemma, men det är paralyserande att tänka på det som en kontrast till något sugande och ihåligt som kommit att bli vårt enda "lediga" sätt att umgås. Det är omöjligt att inte känna att livet har lyckats lura sig självt, blivit rånat in på bara mässingen och upptäckt att kejsarens kläder uppbars av kejsarens kropp. Kramar man något hårt för att hålla kvar det får man inte sällan kramp i handen och måste släppa. Det rinner mellan fingrarna som sand.

Vi vägrar vara naturliga levande varelser under sex av veckans sju dagar. Trycket innifrån att släppa taget blir så hårt att det måste slå sig fritt på ett aggressivt sätt, ta över oss och förvandla oss till demoner. Så förblir vi ensamma, oförmögna att umgås ens med oss själva.